Himlen är blå och luften varm när Gun och Anders Krantz tar emot vid sitt hus i skärgården utanför Söderhamn. I sovrummet hänger fyra svartvita foton av Minna.

– Minna var ofta här ute i skärgården. Hon tyckte om att vara med sina släktingar och hon älskade att bada och segla, minns Anders.

Minna var fem år när hon blev sjuk i leukemi. Familjen hade nyligen flyttat från Gävle till Södertälje. Anders skulle börja ett nytt jobb som försäljare och Gun ett som lärare. Minna hade fått en dagisplats. Året var 1976.

– Vi kände oss lyckliga och fulla av tillförsikt inför fram­tiden. Det fanns liksom inga problem, säger Anders.

Dottern Hanna, 31, och sonen Robin, 33, har gjort i ordning en bricka med fika. Vi går ner till vattnet och sätter oss på bryggan.

Minna var fem år när hon blev sjuk i leukemi

– Men Minna blev sjuk. Hon var trött, mådde ofta illa och var hängig. Vi sökte vård flera gånger. Det var en ung AT-läkare som till sist tog oss på allvar och berättade att det sannolikt var leukemi och att hon måste få vård direkt.

En kall januarinatt åkte familjen till Karolinska sjukhu­set i Solna. Det var första gången de fick möta Lars Åhström och det team som hade hand om barn med can­cer under 1970- och 1980-talen.

Då var överlevnaden drygt 20 procent. Familjens liv för­ändrades på några dagar.

– Jag sov på en madrass på golvet i Minnas rum, Gun i sängen med henne. Vi hann knappt börja våra nya jobb. Vi blev båda sjukskrivna för att hjälpa Minna.

Doktor Åhström gav familjen hopp

Trots att prognosen inte var bra svarade Minna bra på behandlingen, även om hon led av de extremt tuffa cytostatikakurerna.

Samtidigt som Minna förde sitt krig mot cancern fördes en annan strid i sjukhusets korridorer. Vid en av Minnas behandlingar blev Gun och Anders inkallad på Lars Åhströms rum där de fick beskedet att Lars inte längre kunde ansvara för vården som Minna och de andra can­cersjuka barnen fick. Sjukhusledningen hade bestämt sig för att lägga ner barnavdelning 8, där barn med cancer behandlades under långa perioder.

– Han berättade för oss att hans verksamhet under flera månader hade varit hotad av ledningen. Vi lämnade sam­talet med en klump i magen. Det kändes konstigt att han berättade det för oss och vi undrade vad vi kunde göra åt saken, säger Anders.

Ledningen me­nade att barnen med cancer tog resurser från andra av­delningar

Bakgrunden till nedläggningshotet var brist på vård­platser. I takt med att barncancerbehandlingarna blev längre och fler barn överlevde, behövdes fler platser – som inte fanns.

– Ledningen ville inte skjuta till fler platser och de me­nade att barnen med cancer tog resurser från andra av­delningar. Lars Åhström ville att barnonkologi skulle vara ett eget område med en egen avdelning, vilket han sett fungera framgångsrikt under sina år i USA, berättar Gun.

Nedläggningshotet slog ner som en bomb i familjen. Den bräckliga trygghet de börjat bygga upp raserades. Anders och Gun bodde under långa perioder med Minna på sjuk­huset, deras ekonomi drabbades och det var slitigt. Gläd­jen i tillvaron var att Minna hade perioder då hon mådde bra och hon fick två efterlängtade syskon.

Mitt i allt det tunga började Gun och Anders kämpa för att vården skulle bevaras – inga barn skulle skuffas undan.

– Vi var inte omtyckta av sjukhusledningen och en del läkare. I dag förstår jag inte hur jag klarade av att vara mitt i allt detta samtidigt som Minna var sjuk, säger Anders.

Bollen i rullning

Anders och Gun lämnade ut sitt telefonnummer till per­sonalen på avdelningen. Tanken var att de skulle ge num­ret vidare till föräldrar i samma situation. Och så var bol­len i rullning.

Telefonen gick varm hemma i radhuset i Södertälje. Gun var den som svarade och berättade om situationen på barnavdelning 8.

– Oj vad det ringde. Alla var väldigt upprörda och enga­gerade. Vi bestämde oss för att kalla till ett möte i sjukhusets aula.

Det var i februari 1979 och paret Krantz blev överraska­de över att det strömmade in fler och fler människor. Till sist var de långt över hundra personer som kommit. Där fanns också sjukhusets personal, med Lars Åhström och sjuksköterskorna Kirsti Pekkanen, Margareta af Sande­berg och Eva Turup i spetsen. Anders och Gun har starka minnen från mötet.

Till sist var de långt över hundra personer som kommit

– Att så många var engagerade i vården och att så många barn var beroende av att den fungerade! Viljan att göra något var otroligt stark och vi kunde ganska snabbt konstatera att vi inte var ensamma. Tvärtom, säger Anders.

Alla enades om att de behövde säkra vården, för alla barn.

– Tidigare hade vi bara tänkt på Minna, men nu tänkte vi att det här ska vi göra för alla barn som drabbas av can­cer, säger Gun.

Mötet på Karolinska blev avgörande för föräldrar och vård­personal och tillsammans började de arbetet med att för­ändra. Föreningen för barn med blod- och tumörsjukdomar bildades och Anders blev ordförande. Att använda ordet barncancer gick inte – det var för laddat. Det första uppdraget för Anders var att söka upp ledningen för barn­klinken.

– Jag var ung, bara lite över 30 år, och väldigt nervös. Jag framförde vad vi ville och blev helt sågad. Den ansva­rige sa att han betackade sig för hysteriska föräldrar.

Barncancerfonden föddes

Men efter samtalet blev Anders ännu mer övertygad, det eldade på den brasa som redan var tänd. Tillsammans med övriga i styrelsen och personalen på avdelningen lyckades de efter mycket hårt arbete, uppbackning från media och påtryckningar av politiker få en separat och permanent avdelning för barncancervård samtidigt som det första fröet till Barncancerfondens verksamhet såd­des. Den första galan på Skansen 1979 samlade in över 100 000 kronor, som tack vare föräldrar som också var kunniga ekonomer, växte och blev grundplåten till da­gens Barncancerfonden.

– I dag är det svårt att förstå att Barncancerfonden är ett resultat av de tankar som väcktes efter det ödesmätta­de samtalet med Lars Åhström, säger Anders. Alla vi föräldrar och personal stod bakom detta tillsammans. I dag finns det avdelningar för barnonkologi på sex ställen i Sverige och Barncancerfonden omsätter miljoner och åter miljoner. Det är häftigt att tänka på, säger Anders.

– Vi var många som kämpade och tillsammans kunde vi förändra, fortsätter Gun. Det är viktigt att komma ihåg att man kan göra mycket när man är många som vill.

Hanna fyller i:

– Oh, jag minns de där åren. Mamma och pappa var väl­digt engagerade och köksbordet var ofta fullt av brev som skulle postas. Vi hjälpte alla till. Jag och Robin var ute och skramlade med bössor.

Ganska ofta har jag undrat hur sjutton de orkade

– Jag har i olika sammanhang berättat att mina föräld­rar står bakom Barncancerfonden, men det är många som inte tror på det – och ganska ofta har jag undrat hur sjutton de orkade, säger Robin.

Robin och Hanna förlorade sin syster – de har bara sva­ga minnen av henne och tiden de fick. Minna dog när hon var elva, efter en sex år lång kamp.

Gun och Anders är fortfarande stödjande medlemmar i Barncancerföreningen Stockholm. Aktiva var de i drygt tio år efter Minnas död. Nu hoppas de att Barncancerfonden forsätter sitt viktiga arbete. Målet att ingen ska drab­bas av eller dö i cancer finns där ännu.

– Vi vet att Minna skulle ha tyckt om det vi har gjort. Den kampen vi förde har lett till att många barn överlever och det är vi tacksamma för, säger Gun och Anders.